05 januari 2013

Host, host.

Ja, det osannolika hände. Jag blev förkyld. Med feber tom med. Märkligt nog tror jag alltid att jag ska slippa sådana saker.Såna är vi optimister, evigt övertygade om att vi besitter en magisk kraft som skyddar oss mot virus och baciller.

Men jag garanterar att det varken varit ledvärk, hosta eller febern som stört mig mest utan en osedvanligt kraftig yrsel som kulminerade i förrgår, för att sakta avta under natten, för att tillfälligt återvända mot tidig kväll. Ni vet sängsnurr efter något överdrivet intag av t ex champagne (bara för att välja något ; P), eller sjösjuka....precis exakt så kändes det om jag vred mitt huvud åt något håll.

Jag är ganska lätt uttråkad, men prova att ligg still i ett drygt dygn med huvudet riktat och ett håll, sen undvik att blunda för då blir det värre. Så kul var det. Efter tre dygn har det lugnat sig men kommer tillbaka en sväng då och då. Min käre D. föreslog att jag kanske kunde ligga med huvudet rakt fram i sängen och prova att se en film på min laptop.

Jane Eyre med Michael Fassbender och Mia Wasikowska i huvudrollerna började jag sent igår att testa hans teori. Det gick hyfsat....så länge ingen rörde sig snabbt, som när Jane springer förtvivlat över vidderna, då blev det lite jobbigt. I övrigt så uppskattade jag filmen även om vissa detaljer lämnats lite utanför.

 Wasikowska såg jag först i "In Treatment" som psykpatient. Så när jag fick höra att hon skulle spela Alice i Tim Burtons väldigt fria tolkning av Lewis Carolls verk var jag lite skeptisk. Visst, hon var riktigt bra som trasig tonåring, men som en lätt vimsig Alice? Jag tyckte dock att hon spelade riktigt bra som Alice i Underlandet. Fast som gråa, lilla Jane Eyre...hur skulle hon fixa det? Galant. Hon har en förmåga att gestalta olika karaktärer utan att det känns som att hon spelar samma roll i alla filmer. (En del skådespelare tenderar att göra det.)

Var den romantisk? Tillräckligt för mig. Romanen den bygger på var skriven under en tid när kvinnor skulle sitta i den bur vi ofta kallar hem. Även om många reservationer rests mot spår av engelsk kolonialism och andra feministiska fällor så tycker jag att bedömt med sin egen tids måttstock så var den nog en upplevelse att läsa för den tidens kvinnor och män.

I motsats till mitt förra inlägg om Själlös så kan jag stå ut med att det lyckliga slutet är att de får varandra. Anledningen är tidsskillnaden. 1847 mot 2009 gör att jag köper Bronte, men inte Carriger.
Sjuklingen over and out.

2 kommentarer:

  1. Krya på dig gumman! <3

    SV: Jodå den kommer att pryda mitt huvud i vinter..finns det ork/tid/energi så kanske jag gör fler gjorda.. ;)

    Kramar
    Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, nämn ett pris så beställer jag om jag får välja färger själv ; P

      Radera