Hemma bra, borta bäst.

En varm dag förra veckan tog jag och tonåringen oss ut i skogen. Det var en sån där dag då solen gassar så att doften av tallbarr nästan bedövar sinnena när man strövar genom markerna. Skönt då att se vatten som porlar bredvid oss. Så nu har jag fått årets första "doppa händerna utomhus i vildvatten"-upplevelse.

Tänker att jag bara skulle vilja ta bilen och sen skulle åka på roadtrips. Sols ideér börjar påverka mig. Hon älskar filmer som Brother, where art thou?, och har en dröm om att bara hoppa på ett tåg som fripassagerare...bli luffare ett tag. Jag känner likadant, jag vill bort härifrån nu.

Men jag brukar bli rastlös på våren. Få vandringslust. Det är också på våren det slår mig att jag är allergisk. Inte bara mot något få fånigt som björkpollen, utan även alla pälsdjur som finns. (Nej kommer någon nu dragande med någons farmors mosters brylling som har en allergifri pudel som ingen kan bli allergisk så har jag bara en sak att säga - up yours!)

Jag tog sprutor i många år som barn för att bli frisk. De sprutade helt enkelt in allt jag inte tålde för att jag skulle höja min tolerans mot allergener. Samtidigt fick jag salvor, ögondroppar och väldigt många och starka mediciner mot mina besvär.

Det var inga metoder som fungerade. Jag har testat akupunktur. Jag har försökt hypnotisera mig att jag är frisk. Men ge mig en kattunge och jag ger dig bevis för att det finns fåniga åkommor.

Det här gör,i förlängningen, att trots att jag känner människor i hela Sverige så kan jag i stort sett aldrig hälsa på och t ex sova över hos dem. Katter, hundar och annat fluffigt sätter planerna på skam. Lite synd, nej mycket. Våren påminner mig om att vissa saker är ouppnåeliga .Så att jag är en kattmänniska spelar ingen roll. Tur att jag är en ormmänniska också. (Öh, nej. ingen spindelmänniska, absolut inte. Jag vet att de finns, jag respekterar dem, men hoppas de flyttar till en annan planet.)

Så all dressed up and nowhere to go. Jag stannar väl hemma och läser istället.