29 maj 2013

Safirblå

När jag insåg att jag hade läst Amanda Hellbergs andra bok om Maja Grå istället för att börja i rätt ände, då blev jag väldigt sur på mig själv. Det är lite stor risk att man har fått helt fel inställning till allt i en serie om man gör så. (I retrospektiv så tycker jag inte att det blev så fel med just Hellbergs böcker.)

Men när jag efter att ha läst ut Kerstin Giers Safirblå inser att jag har läst andra boken i en serie IGEN, då kände jag mig som ett hopplöst fall. Ingenting i själva boken fick mig att tänka att det måste ha varit en del två. Jag visste att det var en trilogi, jag visste att den var ny då den stod på nyhetshyllan på biblioteket.

Jag läser sällan baksidor, ibland bra ibland dåligt. Just den här gången kunde det ha varit bra. Så jag åkte ner till bibblan för att låna ettan. Hittar den ingenstans. Sen visar det sig vid samtal med bibliotekarie att de liksom hade gjort en liten miss. De hade inte heller riktigt insett detta. Så de väntar på del ett, och jag står först i kön. De har inte första delen alltså, och jag anser då att detta måste vara ödet och meningen.

Så nu, Safirblå, en ungdomsbok som involverar tonåringar, tidsresor och två släkter som får en person i varje generation som bär på tidsresargenen. Faktiskt en ganska snyggt upplagd fantasy, särskilt snyggt är det med kapitelnamnen och extrainformationen som dyker upp på någon random sida då och då. Den piffar upp boken. Sen är det ett fascinerande drag att använda mystikern St Germain som levde under sjuttonhundratalet som anfader till resenärerna.

Det som drar ner mitt intryck av boken är denna eviga twilightyfiering av alla böcker där det finns en flicka och en pojke som huvudpersoner. Den kvinnliga karaktären Gwendolyn är lika fixerad vid den otrevlige och burduse Gideon som Bella är vid Edward, och jag känner bara - sluta!!! Den här beskrivningen av den manliga karaktärens enorma skönhet på alla sätt och vis blir till slut bara irriterande.

Det är inte kärleken jag vänder mig mot utan den här utseendefixeringen och dyrkan tjejerna visar. Killen är distanserad och väldigt Clint Eastwood-aktig. Jag trodde att vi hade kommit ifrån den här "tyst, stark man vs. överseende, hundvalpsliknande kvinnan som följer hjälten/antihjälten vad han än gör"-grejen. Men tydligen inte.

Trots detta gnällande så tänker jag läsa hela trilogin därför att idén är bra, konceptet, så jag är nyfiken på hur allt ska lösas med tidsparadoxer och dylikt. Första delen heter Rubinröd, och den avslutande delen som kommer i höst ska heta Smaragdgrön. Där har vi en sak som tilltalar mig, titlarna anspelar på olika tidsresenärer. Varje pojke/flicka med genen har en ädelsten, ett djur osv, som är deras personliga markeringar kan man väl säga. Samt att varje person har en profetia skriven om sig, lite spännande.

PS. Som bonus så följer Gwendolyn mitt spökspår genom att dessutom se de bortgångna, the dearly departed.


5 kommentarer:

  1. "Jag trodde att vi hade kommit ifrån den här 'tyst, stark man vs. överseende, hundvalpsliknande kvinnan som följer hjälten/antihjälten vad han än gör'-grejen. Men tydligen inte."

    -_-

    SvaraRadera
  2. ibland läser jag baklänges med flit...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gjorde jag mer förr, ibland började jag med att läsa slutet. Men nu har jag min "är de första 50 sidorna bra så fortsätter jag-metod", funkar hyfsat. Kanske ska man vara mer uppmärksam på vilken del av en serie man är på dock : D

      Radera