Gaiman

Härmed lånade jag en bild av BBC is syfte att ni ska få se mitt livs stora "bokkärlek" Neil Gaiman. Ibland är jag lite rädd att denna faxination (fixering+fascinering) jag känner inför Gaimans böcker gör mig blind för det som inte är superbra. Men, i ärlighetens namn, Odd och frostjättarna fastnade inte så mkt, Neverwhere lurade in mig i Gaiman-träsket ....men går ju inte att jämföra med t.ex American Gods.

Så jag ville inte ha några förväntningar på The Ocean at the End of the Lane, hans allra senaste vuxenroman.

Vad ska jag säga? Är det en vuxenroman? Är den episk? Är den bra? Är den Gaiman? Är den fängslande? = Jag vet inte, svårt att säga, ja, ja och ja. Boken är för obehaglig för yngre barn, kanske för underlig för vissa ungdomar, inte tillräckligt mörk för vissa vuxna. För mig, ett evigt sagoläsande väsen alldeles perfekt.

En man som i begravningstider helt plötsligt finner sig vara tillbaka på en plats från hans barndom som han har förträngt öppnar vår saga. Den är inte riktigt svart-vit, den innehåller starka kvinnliga karaktärer och en modig pojke....och som ofta i Gaimans verk opålitliga vuxna.

Jag kände mig så nöjd och fylld av bra, galna tankar efter att ha läst klart boken. Den är som Bokstävlarnas Anna påpekade besläktad med Coraline, och själv tycker jag att det som fastnade mest är berättarens reflektion att ingen blir egentligen vuxen, bara äldre. Alla de där vuxna du ser när du är barn och du sorgligt nog tror är experter och förebilder är bara äldre och längre än du.

Jag hoppas den översätts till svenska snart så att fler kan få chansen att läsa, men innan dess så får ni icke-engelsk läsande helt enkelt tro mig när jag säger att en saga är en saga är en saga.