16 juli 2013

"Livet är en sak man måste vara rädd om, förstår du inte det?" (Astrid Lindgren)/Ronja Rövardotter

Om man vet varför något händer så tycker jag själv att det blir lättare att, som jag hintade om igår, acceptera och gå vidare. Varför allt jämt måste ha en mening eller att gå att förklara är ju en bra fråga. Många människor känner likadant som mig. Vi vill att det ska ett syfte med det som sker. Sen blir vi lätt olyckliga när vi inte hittar något.

För ca sexton år sedan gifte jag mig och med på bröllopet var min då nästan 59 åriga mormor. Det är 34 år emellan oss, och jag vet, det är lite speciellt. Sju månader senare gick jag på hennes begravning. Dessa två släktsammankomster var de som skedde 1997. Idag, den 16 juli, skulle hon ha fyllt sjuttiofem år om allt hade gått planenligt.

Men vad tusan i universum går planenligt? Jag har accepterat att hon är borta. Vad som hindrar mig från att sluta grubbla på varför är den simpla anledningen att vi aldrig visste vad hon låg döende av under många månader. Tynade bort. Smala Karin blev magra Karin. Cancer trodde hon själv, men nej sa läkarna. Sen dog hon, i oktober. Det dröjde innan vi fick någon teori om vad som hade orsakat hennes tillstånd. För det krävdes obduktion. Sannolikt en propp i en tarm, sen gick tarmen sönder. Men till hundra procent säker sjukdomsorsak och död får vi nog aldrig veta.

Hon anförtrodde sig till mig att hon önskade att hon, som jag, hade trott på något, men hon kunde bara inte. För att parafrasera den kände ateisten Richard Dawkins, hon kunde väl gå i kyrkan och utföra kristna ritualer, men att tro på riktigt - nej. Om man tror på någon gudom så blir det aningens lättare att dö tror jag hon tänkte.

Men från mig själv som gått från att vara relativt kristen till relativt skeptisk så har min känsla inför döden inte ändrats. Jag var inte rädd för den som barn, och många har antagit att det berodde på min tro. Men som det visar sig så är det inte så. Jag förstår att rent biologiskt så kommer jag ogilla dödsögonblicket, men annars nej. Jag önskar att jag hade kunnat visa mormor den här bilden då.
Jag hade sagt att hon var stjärnstoft. När hon dog skulle det bli en befrielse från all smärta hon kände och hon skulle få sluta oroa sig över allt, som hon alltid gjorde. Att det skulle bli vilsamt och att inget mer någonsin skulle kunna skada henne. Sen hade jag sagt att hon aldrig riktigt skulle försvinna. Att hennes gener levde vidare i oss. Att den kropp hon bodde i skulle omvandlas men att energin från den aldrig skulle försvinna heller.

Men nu skulle det ha varit en fest idag om allt hade gått planenligt, inte en dag då vi anhöriga grubblar över vad eller varför. Så här är det att vara människa. Det finns faktiskt inte alltid någon mening. Vi måste lära oss att leva med det. Sen när vi tänker på det så borde vi ta mer vara på våra egna liv. För när som helst kommer något annat inte gå planenligt. Det enda säkra som finns är att förändringar sker - vare sig vi vill eller ej.
Grattis på 75-årsdagen mormor. Din dåliga humor lever också vidare, genom oss ; )


12 kommentarer:

  1. grattis till din fina mormor *** hon ser och läser säkert vad du skrivit så vackert om henne. jag saknar min också..och visst är det så att man gärna vill veta orsaker, vill förstå vilken slags mening det är med att saker händer. jag är inte heller rädd för att dö. däremot för att lämna de man vill ta hand om. man vill ju finnas där för sina barn och allt det där. jag tror det finns en fortsättning. det tror jag. så mycket kärlek och energier av alla de slag tror jag inte bara försvinner. skickar kramar och kärlek till dig och din mormor..

    kramar en lite kylig tisdag ..

    Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att det är så att allt sparas på något vis.Det du säger om att man vill finnas där för barnen, det håller jag med om. Det finns fortfarande en funktion att fylla, och sen finns det så mycket bra jag skulle vilja göra men inte hunnit än. Det enda jag fruktar vad döden gäller är att den separerar mig från de jag inte klarar av att separeras ifrån.

      Radera
  2. Mormorar är speciella verkar det. Jag önskar att jag hade fått träffa henne, men i brist på det så har jag ju dig, och vad det verkar på bilden och beskrivningen av henne så finns hon definitivt kvar i dig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. : ) Ja, lite lika är vi. Men ändå var hon så framåt och tog för sig på ett sätt jag aldrig kommer att göra. Jag önskar att jag hade fått en chans att presentera er för varandra. Jag har ju fått förmånen att möta din, och hon går inte av för hackor inte ; D

      Radera
  3. Så vacker hon är, fint att du haft ett så bra förhållande med henne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon var vacker. Jag brukade alltid säga åt henne att med lite kortare kjolar skulle hon se minst tio är yngre ut ha,ha : ) Ironin i det var att hon såg väldigt ung ut väldigt länge, det var svårt att gissa hennes ålder. (Men anledningen att hon inte hade kortare kjolar var knappast prydhet, snarare en fix idé om att hennes ben såg fel ut ?!.) Vår relation var en av de viktigaste i mitt liv, jag drömmer årligen att vi sitter vid hennes köksbord och dricker kaffe tills jag inser i min dröm att det kan inte vara på riktigt, och när jag vaknar är min kudde alltid våt av tårar. Det var ju det där med att kunna släppa taget. Det svåraste av allt.

      Radera
  4. Åh, mormor! Fint. Liksom du drömmer jag ofta om min morfar och inser i drömmen att så kan det ju inte vara, för han är ju borta och så vaknar jag i hysteriska hulkningar och tårdrypande måste jag väcka Jens och krypa nära. Alltid lika underbart att drömma och jobbigt att vakna...

    Nu; äggen!
    alltså det finns ju s.k. djävulsägg. Men nä! Jag må gilla att lägga in saker, men jag är livrädd för att bli sjuk av saker jag äter (efter en traumatisk räkfrossa som slutade i kaos en gång när jag var 8 år) Så att lägga in ägg är inget för mig, de blir ju "missfärgade" och ser bara oaptitliga ut tycker jag och ättika och ägg??? nja, men att lägga in morötter och sånt där och göra egen bostongurka (som ALLTID blir pustasallad istället) gillar jag =) men testar du så ska jag också göra det =)...när det har blivit höst ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha,ha, ok ägg är inget du favoriserar. Fast jag tycker att du verka fena på att konservera mat på olika vis. Ja,jo, bakning/matlagning =
      alldeles för varmt för veklingar ; P

      Visst är det märkligt att man inte kan förstå saker med hjärtat även om hjärnan slutligen lyckas ta in att någon är borta : (

      Radera
  5. hej fina! också saktat ner takten i semestern? här inte så mycket semester:) men ändå mitt i sommaren. älvorna blir blöta i det ständiga regnet. böckerna är min bästa vän..

    kramar genom sommaren, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Det blir lite saktare även internetmässigt under den här tiden. Semester, hm, det är ju ett intressant ord. Ja att älvorna huttrar och får svårt att flyga i dessa väder är inte märkligt. Lite synd, det kan inspirera till ljusa tankar. Trollen ger helt andra funderingar, och det frodas bättre nu
      ; P
      Kramar från ett i dag,märkligt nog, soligt dalarna. Man undrar nästan vad som är fel?

      Radera
  6. Vilket fantastiskt fint inlägg! Och vacker bild på mormor. Som religionsvetare och släktforskare så tänker jag på döden hela tiden. Jag har därför aldrig varit rädd föf döden för på så många sätt lever människan vidare. För mig är släktforskning ett helt fantastiskt sätt att se det på om man inte tror på något annat. Humör, levnadsätt och minnen lever vidare i evigheter. Väldigt vacker tanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack : )Religion, har, jämte litteratur, alltid fascinerat mig. Sen jag var liten har jag läst om de gamla religionerna, sumerernas/nordbornas/grek-romerska/asiatiska främst. Vid sidan av det våra vanligaste i dag. Min största lucka är nog afrikanska religioner av senare slag. Det är för mig otroligt vilka världar vi människor har föreställt sig. Men, mest otroligt är det att oavsett religion, här räknar jag inte buddism som det, så finns det så mycket straff, regler, och negativa konsekvenser och "alla" har köpt det. Särskilt i dag kan jag förundras då vi i överlag är så skeptiska mot allt.Jag hoppas att människor numera fokuserar på det kärleksfulla som man kan finna i de flesta livsåskådningar och känner tröst av sin tro. Men för den växande skaran icke-religiösa så tror jag att en tomhet kan uppstå. Jag önskar att det fanns verklig tröst inför svåra situationer som religion ibland kan förse, men ateism ibland kan totalt sakna. Den finns där men man måste leta lite.

      Radera