12 juli 2013

Moa Martinsson - Kvinnor och äppelträd

Vår lilla bokcirkel, tre är vi. Efter att ha enats om den sista bokens huvudkaraktärs egoistiska inställning så var det dags att välja något nytt. "Jag vill läsa någon klassiker", säger J. Det blir Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Jag har ett vagt minne av att ha läst något av Moa som yngre tonåring och att hon mest beskrev fattigdom och elände. Men jag valde bok sist så J. fick bestämma nu.

Varvid Svarta Malin lånade den på bibblan och dog av uttråkning nästan direkt, gav mig boken och de första sidorna kände jag exakt likadant. Men sen vände det. Det här är Martinssons debutbok från 1933, och jag minns de historier min mans farmor berättat för mig om sina föräldrar och farmors egen uppväxt. Hur kan jag förstå vilken kamp det var, varje dag, för dessa människor och i synnerhet kvinnorna?

I förordet på den upplaga jag läst skriver Moa "Även ungdomen har en del att lära i den boken. Om inte annat så att livet är till för att levas, att strida för, att uthärda och värt att göra all den insats man själv är mäktig, hur fattig och oansenlig man än är. Samt att ta hänsyn till medmänniskorna så långt det är möjligt. Er Moa"

Det är en berättelse om elände och fattigdom, precis som jag misstänkte. Det betyder inte att jag fastnade i en känsla av hur maktlösa de var runt nittonhundratalets sekelskifte, snarare att jag fastnade i en känsla av att man ska aldrig ge upp. Man kan det. Men efter att ha delat Ellen och Sallys liv är det svårt att inte imponeras av hur resursfulla människor kan vara. Vilken miljö man än befinner sig i.

Jag önskar nästan att jag kunde få resa tillbaka och leva ett tag under de förhållandena, för när jag sen kom tillbaka hit så är jag ganska säker på att jag kommer att uppskatta många saker betydligt mer.

Historien börjar med Sofi, som inför, den i byn märkliga seden med att bada med väninnan Fredrika. "Två halvgamla kvinnor som badar varje vecka. Aldrig har man hört något dylikt i socknen, inte i grannsocknarna heller" (s 7). Sofi föder barn efter barn och vid 40 års ålder har hon fött femton barn. Men trots hot och protester mot hennes och Fredrikas egentid så fortsätter hon trotsigt att bada. Tills Sofi dränker sig, och begravs på självmördarnas plats, som hon tilldelas av de goda kristna som fördömt henne för sitt osedliga leverne.

Sen hoppar Martinsson till Sofis ättlingar Ellen och Sally, som får leva två väldigt olika liv. Ellen utan föräldrar och hamnar slutligen på en gård där äppelträden växer och frodas. Sally med föräldrar, men hamnar i ett uselt förhållande med en svärfar elakare än få. Kvinnorna möts och vänskapen växer mellan dem.

Det som är mest slående med boken är hur man först kan känna hur grymma vissa karaktärer är, men någonstans längs med vägen lägger Martinsson in information om deras livsöden. Då kommer tanken att det är ofta omständigheter som formar människor och situationer som sker. Vem som helst kan bli hård om man bara mött hårdhet. Det krävs enorm styrka att höja sig över impulser att föra ilska och bitterhet vidare. I  mitt tycke lyckas både Sally och Ellen slutligen ganska bra med det. De är kämpar. De är människor som de, en gång i verkligheten, som bidrog till mycket som är bra med Sverige i dag.

Jag gillar verkligen INTE socialrealism, men om man kommer över "språket" så är det här en djupt filosofisk roman, en som reflekterar och förklarar otroligt mycket om människans natur. Moa Martinsson, en kvinna vars första man sprängde sig till döds (självmord), två söner drunknade. Intressant nog fick hennes andre man nobelpris, men inte Moa. Meeeen ni kan ju själva kolla hur många kvinnor som överhuvudtaget fått det. Jag skulle vilja se listan på alla namn, alla år som kommittén funderat över vem som ska få pris. Procentuell gissning någon på hur många av namnen som är kvinnors?

Detta är en bok om kvinnors villkor, detta är en författarinna som skrev för de utsatta, jag betvivlar att det uppskattades under hennes verksamma tid.

5 kommentarer:

  1. FAVORITBOK!

    Men usch så hon hånades och bespottades. En arbetarkvinna som tar sig ton, som svär och som skriver som en bonde...skämmes. Och som pratar om bristningar(den första boken i sverige som skriver om hudbristningar efter heliga Birgittas uppenbarelser)och barnafödsel, sådant kvinnodravel...älskade Moa, in idol!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja,jag har nog underskattat henne. Få se om det blir mer Martinsson. Det är så svårt att förstå hur samhället såg ut då Moa skrev, jag vet att det bara var så, men det känns så orättvist att hon inte fick den cred hon förtjänade när hon hade behövt den mest. Istället måste hon typ grävas fram av feminister årtionden senare. Men hon är långt ifrån den enda kvinnliga författaren som rönt det ödet.

      Radera
  2. jo, man kan bli hård om man mött hårdhet, men inte bra att fortsätta generation efter generation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är inte bra, men kan fortfarande svårt att bryta ett invant mönster. Sen tror jag verkligen på att hårdare livsvillkor skapar hårdare människor.

      Radera
    2. många kvinnliga författare grävs fram av feminister. Kerstin Thorvall fick mycket skit av manliga kritiker, men lyfts fram senare, som många fler.

      Radera