15 februari 2013

Att äta eller inte äta, det är frågan!

Just nu läser jag en ganska underhållande bok om matematik och den ser inte ut som våra skolböcker. Snarare så handlar den om varför siffror är viktiga. Den förklarar också saker som att vi har mycket svårt att uppfatta mycket små tal och enorma tal. Ett exempel är den häpnadsväckande stora skillnaden mellan t ex en miljon och en miljard.

Det som gör boken så intressant är författarens (så långt) förmåga att visa hur ologiskt vi människor använder siffror och statistik. Det sistnämnda är ju alltid en mätning på ett fenomen vid ett särskilt tillfälle av slumpvis utvalda personer. Vi gillar att stödja oss på statistik när vi ska verka seriösa, eller övertyga någon.

Problemet är att vad siffror egentligen säger är för oss vanliga dödliga inget vi verkligen TAR TILL OSS. Fler människor dör varje år av depression än bilolyckor. Gör det att vi tar hand om oss själva eller stressar ner för att minska en insjuknande faktor?. Fler människor dör av bilolyckor än flygplansolyckor. Gör det att vi bara tar bilen när det är absolut nödvändigt? Nej, vi är mer rädda när vi sitter i ett plan.

Förklaringen är (enligt författaren), simplifierat att allt som skadar, försvagar och dödar som går fort verkar våra hjärnor reagera på snabbare. Medan långsamma skeenden som förkortar våra och andras liv verkar vi inte ta på samma allvar. Jag vet många som fortfarande kör utan bilbälte, sitter med sina bäbisar i knä istället för att sätta barnet i en säker babystol.

Vilket för mig till det jag egentligen vill säga. Det är det långvariga lidandet vi borde satsa lite på att förebygga och förhindra. Statistiskt så har jag haft mindre bra träffar på Googlesökningar om hur man hjälper vuxna kvinnor med anorexia än unga flickor. Vilket gör mig otroligt frustrerad. För jag vet att om någon inte tillfrisknar så dör de i förtid. Vad gör vi med de som haft kroniska problem och inte kan hjälpa sig själva längre. Säger åt dem att de är hopplösa fall och att de aldrig kommer att bli friska.

Så hjärtlös är väl ingen tänker ni. Men det var vad min väninna sedan 31 år sedan fick höra för några år sedan av en läkare. Hon började få ätstörningar när vi började gymnasiet. Det fanns inte så omfattande eller bra behandlingsmetoder då. Jag får lite grann intrycket att det även i dag är svårt att få hjälp på ett sätt som är individanpassat, och framför allt att det ska gå riktigt långt innan sjukvården tar tag i unga tjejer, och i ökande skala, unga killars problematik.

Saker som dödar långsamt är svårare att få stöd och hjälp med. Jag har alltså en person som är lika gammal som mig själv i år, men dubbelt så gammal kroppsligt. Inget D-vitamin kvar, knappt något kalk, osteoporos, tandlossning, så svaga muskler att hon knappt orkar lyfta armarna över axelnivå. Lågt kalium, och mycket mycket mer.

Det är svårt att uppleva när någon plötsligt rycks ifrån oss. Jag vet, för jag har upplevt det. Men det betyder inte att det är så enkelt att maktlöst se på när någon sakta går mot ett stup istället för att springa. Därför om du som medmänniska inte har lyckats påverka personen att ändra sig står du fastfrusen som en staty. Jag anser att kvinnor i synnerhet åsidosätts inom sjukvården, forskningspengar har traditionsenligt inte satsats på att se hur man botar sk kvinnosjukdomar.

 Till och med är det så illa ställt att det har tagit fram tills nu för den moderna läkarvetenskapen att inse att kvinnors symptom på allt från Aspergers syndrom till hjärtinfakter är något annorlunda än mäns. Så kvinnor och flickor har lidit i onödan i evigheter. När ska vi vakna? När ska vi börja utöva riktig jämlikhet?
Birdy -"Skinny Love"

4 kommentarer:

  1. i skolan borde man lära, hur lätt det är att vinkla med statistik. Tänk att män godkänner forskning på män. Och läkemedel, som man tjänar pengar på, får första prio.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Hannele, "lögn, förbannad dikt och statistik" ; P Jag är övertygad om att det finns läkemedel som kan bota vissa sjukdomar, men att läkemedelsbranschen föredrar att tjäna pengar på "symptom"-behandlingsmediciner.

      Radera
  2. Vilka intressanta böcker du läser - jag önskar mig din superkraft så att jag hade kunnat läsa igenom dem lite snabbt ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, superkraften är ju som du vet kraftigt reducerad. Det är nog mer än frågan om att du har liiiiite mer att fylla dina dagar med fröken Malin : )

      Radera