Märta

Ibland kan man lura sig själv. Eller rättare sagt det gör man väl ganska ofta men av olika anledningar. Man lurar sig själv för att man är bekväm, rädd eller kanske behöver bearbeta en sak senare. Skälen kan vara oändliga. Som i mitt fall. Jag är duktig på det här. Särskilt i relationer, min man säger att jag är otroligt naiv och tror att människor är ärligare och godare än vad de många gånger är. Ja, jag vet inte om jag håller med men jag är nog lite naiv och löjligt hoppfull.

I helgen var jag ju hos min biologiske far och träffade mina släktingar på hans sida. Bland annat min pappas mamma. Min farmor. Jag säger aldrig så om henne eller till henne. Jag insåg med full kraft i dag att jag faktiskt är ganska ledsen. Bitter. Otröstlig. Arg. Barnslig. Min pappa var ingen person jag växte upp med, inte för att jag inte ville. Utan för att han inte ville/kunde/orkade välj själva. Men det har jag försonat mig med till stor del. Det funkar hjälpligt mellan oss idag. Han har ändrats inte jag. Jag gjorde mitt bästa som liten flicka, tonåring och ung kvinna genom att ringa och skriva till honom för att få en kontakt. Idag har vi det. Men inte när jag behövde honom som mest. Men det som har fått mina ögon att mörkna nu är min dåliga relation till hans mamma. Kvinnan som aldrig ansträngde att vara min farmor.

Och i helgen insåg jag att hon är på väg in i senilitet. Hon var väldigt iakttagande mot mig och min storebror. Hon har missat oss bägge tack vare sin tafatthet eller ovilja, vad nu skälet kan ha varit. Hon berättar om hur hon minns min bror som bäbis och liten pojke. Han ler lite osäkert för han minns inte henne. Så vänder hon sig plötsligt till mig och tar mina händer och ser allvarligt på mig och säger: Och dig har jag ju bara hört talas om.

Nej, det har hon inte. Vi har träffats. När jag var jätteliten, när jag var skolflicka, på min fars bröllop. Och senast på min lillebrors bröllop förra året. Sen alla brev jag skrev i hopp om att få någon vuxen som älskade mig när jag behövde det. Jag ser på henne och säger lugnt och vänligt: Nej Märta, du har träffat mig förut.

Ni förstår det är för sent nu. Long time gone. Hon är på väg bort. Jag kommer aldrig ha funnits i hennesbank. Min far, hans bror och alla mina syskon kommer finnas kvar ett bra tag till men jag är i stort sett redan borta.
På något sätt hade jag nog innerst inne hoppats på en förklaring, en ömhetsbetygelse. En möjlighet att få höra att jag var viktig men att hon inte....ja någonting. Men det är för sent nu.


And I wonder if you know how it really feels to be left outside alone.

Anastacia