Musik ska byggas utav glädje

I min familj är musik viktigt. Något man inte klarar sig utan. En livsnödvändighet. Jag, min man, och våra två döttrar har en varsin pryl som vi knappt skulle klara oss utan - och det är våra mp3 spelare. Det måste vara en av de bästa uppfinningarna någonsin. Så otroligt smidigt. Själv till hör jag ju den stammen som haft både bärbar cd-spelare och en sony walkman. Ni vet bärbar kassettbandspelare i miniformat.

Men när man nu är så här bortskämd och med en litet klick man välja fram en låt bland tusen på sin lilla ipod så är det lätt att glömma hur nöjd jag ändå var förr. Jag tyckte att bara tanken på att kunna bära med sig en musikspelare var stort när jag var barn. Tänk bara att sitta uppe på kvällarna och spela in musik från radion. Mina favoriter var lördagsbiten där man fick skriva in (bara en sån sak) och önska låtar, sen var det ju tracks som var hitlisteprogrammet numero uno. Tänk idag då finns det ju rena musikradiokanaler, det hade man inte på 80-talet direkt.

Men först av allt var VINYLEN. Minns ni? Dessa (oftast) svarta, stora och små, skönheter som man spelar med ett diamantstift. Häromdagen fick jag ett nostalgi anfall och sorterade min och makens singelsamling. Då slog det mig att dessa skivor är ett stycke historia. Ett märke över den tid som var. Så jag beslöt mig för att fota våra skivor. Nu har jag två kort. Ett med representativt material för mig från vinyl tiden och ett som är Daniels. Nu får ni gissa vems skivor som är vems.

Man får nog klicka upp bilderna så man kan se och läsa vilka artister det rör sig om : )

Minns fortfarande gången när jag träffade en kvinna som inte tyckte om musik. Jag blev alldeles perplex! Inte tycka om musik, är det möjligt? Det är som att säga att man inte tycker om känslor eller upplevelser. Men mångfald är bra och vi är alla olika. Och tur är väl det : )