14 november 2013

Brutha, Pratchett och religion

Den som ströläser min blogg då och då har knappast undgått att lägga märke till min lilla uppgörelse med religion....så där lite i stort. Jag hyser fortfarande ett stort intresse för de olika religionerna världen över, samt det faktum att många människor tror på en övernaturlig värld. Eftersom att jag har tillhört den gruppen men inte längre gör det så kan jag se saker ur fler synvinklar numera.

Det här är lite som att jag faktiskt inte äter fågel eller däggdjur, jag är inte ute efter att omvända någon till mina matvanor men uppmuntrar de som kommer och säger att de har börjat fundera på att äta vegetariskt. Samma med tron, jag vill inte stoppa min relativt nya icke-tro ner i halsen på någon, men om någon frågar mig vad jag tror svarar jag.

Så med många års erfarenhet av tro, självstudier och skolstudier av olika åskådningar i bagaget blir en bok som Terry Pratchetts Små Gudar en riktigt upplyftande läsning. Vad jag gillar med Pratchett är hans sätt att samhällskritisera oss små jordbor genom att skriva om hur tokigt de beter sig i  Skivvärlden. Alla gillar inte hans stil, men jag tycker att den är skön. Sen är inte allt han skriver i samma jämna klass.

Men i Små Gudar tycker jag att Pratchett talade direkt till mig. Vi får möta en grinig gud som av någon anledning inte kunde förvandla sig till den gestalt han ville utan blev en simpel sköldpadda som måste kräla vid jordytan. Som om det inte vore illa nog, när han äntligen lyckas ta sig till ett tempel där de dyrkar honom är det bara den snälle, men djupt enfaldige Brutha som lyckas höra guden. Vilken osi(ri)s!

Boken budskap uppfattade jag som att människor förvanskar så lätt en religion så att den passar deras syften, samt att våld är en väldigt närvarande del i många religioner. Lite som jag tycker att det är i vår värld. Det är vitsigt, underhållande och stundom lite filosofiskt långsamt tempo. Vi följer Bruthas utveckling från den minst ansedde till en motvillig hjälte. Mycket går ut på att visa att gudomar behöver människor för att existera, utan tron på en gud så försvinner deras makt och de kan förvandlas från allsmäktig till en svag röst i vinden som ingen hör.

Den här boken är inte Pratchetts starkaste, men för mig personligen slog den an en ton. Den styrkte mig i mina åsikter. Andra kanske kommer att tycka den är smårolig, men inget mästerverk.


4 kommentarer:

  1. Just nu umgås jag med människor med många olika religioner, de som ber varje dag, tycker att vi i Sverige är lite hemlösa... Men att ha tusentals år gamla regler, som många lyder, käns konstigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att själva bönestunden kan ha en viss läkande och lugnande inverkan på människan. Så jag kan förstå att det känns tryggt. Sen är jag osäker på argumentet vissa religioner gör anspråk på...att det blir en äkta religion för att de har gamla anor. Mest trist tycker jag att det är när man inte får utforska sin egen religion, om den kanske bygger på en tidigare. Att man ska ständigt foga sig i något utan att få reflektera över VARFÖR man gör vissa saker i sin tro, det borde vara en rättighet. Jag tycker inte svenskar är "hemlösa" för att vi inte har så tydliga livsåskådningar, men sett ur en mer regelbunden kulturs ögon förstår jag att det kan förefalla så. Vad jag uppskattar hos många i vårt land är att vi inte så ofta dömer ut andras tro. Visst för en svensk kan tro vara laddat, men det är att vara troende inte vilken inriktning tron har så mycket tänker jag. En hinduist är inte märkligare än en metodist för vissa. Jag vet att det finns trångsynta som fördömer allt som inte är "svenskt", så islam, kineser och grillade spindlar ska helst inte komma över våra gränser. Det är bara att beklaga dessa personer med så mycket rädsla. Jag är eukeminisk, alltså min övertygelse hindrar inte att jag umgås med kristna, judar, muslimer eller rastafarier. Men jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag känner mig befriad och lätt till sinnet, men jag tänker att var och en av oss måste välja vad vi vill leva efter. Hej och hå, snart är det jul. Men i år firar jag främst av glädje för att få ha en fest i midvintern : D

      Radera
  2. Jag tänker också bönestunden som meditation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag antar att det är lite så det är. En stunds koncentration. Eller det är väl så det borde vara.

      Radera