Anansi Boys och fobier

Som jag tror att en del vet så har Neil Gaiman på kort tid blivit en av mina nya favoritförfattare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att jag har blivit frälst bortsett från att a) han skriver om ämnen jag fascineras av, b) det är ofta en skräckblandad förtjusning, skratt och lite skräck. c) många av protagonsisterna är underdogs som blir stärkta och hittar sig själva. Jag antar att det borde räcka med den motiveringen, men sen skriver han förbaskat bra utöver allt annat.

Den senaste boken jag nu avslutat var inget undantag. Den är inte en absolut favorit men verkligen läsvärd. Fast problemet var att när jag vände till sista sidan i boken slängde jag iväg den för den hade en bild av en sån här filur, fast lite mer realistisk:

Saken är ju helt enkelt att boken handlar om Fat Charlie och hans bror Spider. De är vilket kommer som en stor överraskning för åtminstone Charlie, söner till en afrikansk gud vid namn Anansi. Han i sin tur är den som är sagoberättaren, trickstern och charmören. I boken liknas han utseendemässigt vid ett tillfälle Cab Calloway, en gammal favoritgubbe från förra seklet. Men de saker han utsätter stackars Charlie för i början av boken gör den läsvärd bara det. Anansi kan inte låta bli att skoja med folk inte ens sin arme son. Men så dör han ock det är egentligen där historien tar fart.

Ps. Anansi är en spindelgud vilket måste räknas som liiiite obehagligt för en stooor spindel fobiker som mig. Men all terapi är bra terapi som jag alltid brukar säga. (Egentligen gör jag inte det men om jag börjar nu kan vi väl säga så.)