Aum

Ända sen jag var ett spirande frö så har jag grubblat. På allt som grubblas kan på tror jag. Det är inget jag numera lägger någon värdering i, det bara är. Antingen så har man en filosofisk läggning eller så är man jordnära, men mest är man något mittemellan. Fast jag är inte något mittemellan. Jag är hon som under nattens mörkaste timmar vaknar och kan börja fundera på hur barnens liv kommer att te sig, om vi människor någonsin kommer att överge systemet med pengar, huruvida Judas verkligen fanns och i så fall varför fick han en så förfärlig uppgift. Sen tycker jag synd om honom och kan inte somna om.

"In the middle of the night I go walking in my sleep"
Billy Joel

Så att läsa lätt filosofiska böcker faller sig naturligt för mig. Minns fortfarande vad imponerad jag var av Jostein Gaarders Sofies värld, som mamma gav mig i tonåren (tack :D). En bok jag läste när jag var ca tolv år var tyske Michael Endes Momo eller Kampen om tiden. Då var jag lite yngre och jag minns att jag blev oerhört imponerad av det som för mig som tolvåring kändes jättedjupt och komplext berättat.

I alla fall så har jag nu läst om den senare, nästan trettio år senare. Den kändes lite mindre avancerad såklart, men fortfarande superaktuell och väldigt viktig. Den går väl i stort sett ut på det vi alla gör, tidssparande. Ett hemskt och kontraproduktivt tidssparande. Jobba mer så får du pengar så du kan vara ledig mer sen. Men när du är ledig så måste du ändå kompensera för att du inte hunnit umgås med barnen, kompisar, släkten och sen är det ju alla andra projekt som hånfullt stressar ihjäl dig.

Boken kryllar av tydliga exempel på hur vi faktiskt resonerar om poängen med våra liv och vad vi gör av den tid som getts oss. Ta Herr Fusi, stadens pratsamme trevliga frisör får ett sånt här anfall av eftertänksamhet som drabbar oss alla ibland. Han tror att hans liv är bortslösat för att han inte blev "något rent allmänt stort eller betydande"(s 69). Såsom vi alla kan känna ibland. Men han gör en längre tankekoppling och det är att "sådant kommer jag aldrig ha tid med, för arbetets skull. För att kunna leva ett riktigt liv måste man ha tid. Man måste vara fri"(s 69).

Med de orden bjöd han ovetandes in de grå männen, de som övertygar folk om att man måste effektivisera, superorganisera och ruta in allt i livet i snäva ramar. Jösses vad jag själv kände mig träffad när jag läste Michael Endes ord. Jag kan tala om att boken slutar för mig på ett tillfredställande sätt. Lilla flickan Momo ser tidstjuvarna för vad de verkligen är - och hon tänker inte ge upp i första taget. Boken lämnar mer saker kvar att grubbla över. Som Timbuktu skulle ha sagt: "Alla ledtrådar säger förändra dig nu".

För jag vill inte stressa mer. Jag vill bli en oas av lugn som jag själv kan vila i.