12 april 2013

Elände i bokform

De senaste dagarna har jag utforskat lite deprimerande skrift i syfte att se hur jag känner mig efter att ha läst om andras elände. Något som jag oftast undviker. Jag körde på något nytt, något gammalt men inte blått, det bytte jag ut med seriemedium.

Jag har gått igenom Jean-Paul Sartres Äcklet, Pija Lindenbaums Plats och Nina Hemmingssons "Det är svårt att vara Elvis i Uppsala".
   Hemmingsson är skicklig på att lyfta fram det ångestfyllda i att växa upp som flicka, men jag tänker att man kan lätt känna igen sig som kille ändå. Just det där vidriga i att leva i känslan av att vara fel som nästan alla tonåringar genomgår. Vissa teman är så roliga att jag måste skratta åt det absurda i många vardagliga situationer, som när mormor försöker förklara för sitt vuxna barnbarn att Birgit inte är hennes väninna utan att de är intima. Barnbarnet är rädd för att mormor kanske är senil och kan komma att göra dumma saker, varvid mormor och Birgit fnittrande kommer på att de ska leka doktor.
   Sen finns teman som gör att skrattet fastnar i halsen. Mycket handlar om att aldrig duga för att man känner sig tjock, eller att kompisar inte vågar stå för att de känner en för att man är betraktad som ett freak.

   Sen har vi hyllad Sartres Äcklet, en av existensialismens stora verk. Där möter vi en man som inte bara förefaller deprimerad utan även fylld av tvångstankar. I hans tycke har allt i existensens blivit motbjudande, vidrigt och äckligt. Han är äcklig, andra människor och själva existensen. Nu borde jag blivit jätteimponerad antar jag. Vackra, talangfulla och superfeministiska Simone de Beauvoir tyckte uppenbarligen att Sartre var väl värd att lägga ned tid på.
   Men jag kände mig lika uttråkad som huvudpersonen var av livet. Kanske är det det som är meningen. Läsaren ska känna hur meningslöst allt är genom att känna att det här kändes ju meningslöst. Jag kanske är orättvis. Mycket handlar nog om att jag ogillar hans stilistik, sen att jag inte blev berörd helt enkelt. Däremot så tycker jag att författaren verkade vara en fascinerande person. Vägrade ta emot nobelpriset, hans personliga åsikter var ganska intressanta och sen tror jag att om man sätter boken i sin egen tid så var den nog en banbrytande bok då den kom ut.

   Pija Lindenbaum är mest känd för sina briljanta barnböcker, bl a flickan Gittan och hennes äventyr. Mycket finns att säga om barnböckerna men här har vi då hennes romandebut, en smått motbjudande och märklig historia. Jag fick tipset genom Dark Places Helena och någon annan som recenserat är SvDs Annina Rabe. Det finns en hel del gemensamt mellan föregående bok och denna. Skillnaderna är naturligtvis många. Här har vi en kvinna, ca dubbelt så gammal som Sartres manlige protagonist, sen skiljer sig plats, tid och stilar åt. Men bägge böckerna berättar om den moderna människans alienation och känsla av att ha kommit ur fas med resten av existensen.

   I Plats följer vi en kvinna som mitt i sin vardag tappar känslan för vad som är normalt, vi känner hennes strävan att försöka fortsätta agera som om allt är normalt. Men till skillnad från Sartres Antoine Roquentin så slutar Lindenbaums kvinna att låtsas. Hon drar ifrån man, kapar banden till vuxne sonen och i slutet av romanen växer min förvirring som läsare. Jag vill inte ge ut några spoilers, men kan lugnt konstatera att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Fantiserar hon eller sker alla märkliga lätt vidriga saker som läsaren läser om. Boken är en helt ok debut tycker jag, själv föredrog jag Lindenbaum framför Sartre.

  Fast jag är nog fel person att recensera någon av dessa böcker då de ligger så långt ifrån vad jag fördrar att läsa. Kände jag mig då äcklad, illamående eller alienerad av läsningen. Nej, mest nedstämd och beklämd. Anledningen till det är nog att det kändes inte som romaner, snarare som en beskrivning av sinnessjukdom orsakad av vår livsstil. Vårt moderna samhälle lockar ut dessa monster ur våra mörka skrymslen.

Tacka vet jag en god efterrätt. Som den här skogsbär, kaffe och fruktguldiga skapelsen som återställde balansen i ett överarbetat sinne.
 PS. Ni som läst Sartres bok, tyckte ni också att han oftare beskrev männen med vackra drag och kvinnorna som motbjudande?

9 kommentarer:

  1. Sartres bok finns nog i bokhyllan, men det ska nog vara en solig fin dag för att ta itu med den. Efterrätt tackar jag aldrig nej till :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannele, se till att det är en väldigt solig fin dag och att du har mycket efterrätt som väntar. För någon feel-good läsning är det sannerligen inte.

      Radera
    2. jag uppfattar att Simone de Beauvoir är/var mycket intelligentare än Sartre.

      Radera
    3. Ha ha, ja det var väl därför han fick en chans av mig ; P Simone är/var nog en skarpare kniv i lådan tror jag med.

      Radera
  2. Väl skrivet, och välskrivet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tsck, och välsignat bak imorgon. Hade varit kul att se er göra detta någongång. Jag kan dokumentärfilma er och intervjua de kära tanterna : D

      Radera
    2. I would love that. Har dock filmat några klipp sen förr och nya idag =D De kan du kolla på!

      Radera
  3. Kommer du ihåg att översätta boken till mig som du fick, den går nog ganska fort för den som kan och du kan ju. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du påminner mig, jag hade nästan glömt den. Jag kan faktiskt ta med mig laptopen till Wayne's och jobba där med den : )

      Radera