16 april 2013

Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.
Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

6 kommentarer:

  1. Töntigt säger man om musik, litteratur och mycket annat som inte faller en i smaken. Religion, det var mer självklart förut, man lärde sig moral och etik, hade en bön på kvällen och funderade över sin dag och sitt liv. Nu får man betala för retreat-helg och annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så Hannele. Det som jag finner lustigt ibland är att vardagens sekulariserade svenskar aldrig reflekterar över var deras moral kommer ifrån. Luther styr fortfarande ganska många värderingar. Jag undrar lite stillsamt om folk ställer sig själva frågan "varför tycker jag som jag tycker?", det vore nog nyttigt ibland.

      Radera
    2. jag umgås med en del utlänningar och frågar ofta, vad de har för religion? Muslim, katolik, kristen? Sånt frågar man inte svenskar, men för många är det en del av identitet.

      Radera
    3. Nej, en svensk frågar man sällan om tro märkligt nog. Men jag är alltid nyfiken på vad som får människor att finna mening i tillvaron. För många är det ju tro, men alla tror på olika saker.

      Radera
  2. du skriver så bra om det viktiga kära du, och jag tror det är som du säger att alla inte greppar det där. vissa rum i livet beträds inte av alla, och det är väl precis som det ska vara, men ibland önskar man att folk skulle förstå mer tänker jag!
    älskar den där bodyn..mustacher, så fint..
    fanns det i små tröjor för tvååringar också?

    kramar om, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lycke, tyvärr så såg jag inga tröjor utan bara bodies :(
      Förståelse kommer man långt med.

      Radera