Spel

i min familj gillar man att spela spel. (Märk väl att jag inte skrev Jag.) Det ska ju vara trevligt. Men när ungarna sitter och säger "Du onda människa " till varandra när den ena gör så att den andra inte kan lägga ut sina kort eller bryter i hop för att man förlorar då undrar jag hur kul det är med familjestunder som dessa. Det får mig att minnas när jag och småbröderna spelade monopol. Nej jag hatade spel redan då men de gillade det och jag var en snäll syrra, så jag offrade mig och var med. Alla spelomgångar började med att minstingen Kjelleman snyftade och sa "Jag kommer att förlora, jag vet det." Jag och broder J brukade titta på varandra och sucka i samförstånd. Den där sucken betydde "ok vi låter honom vinna igen". Sen slutade alla spelomgångar med att jag försökte fuska mig till att förlora så att jag skulle slippa spela. Så man kan säga att jag och J har bäddat för K-mans tro att han är oövervinnerlig ;) Sen blir man vuxen och får barn och inser i sin fasa att ens "nya" familj är lika speltokig som den första. Det enda som är kul är frågesportsspel. Allra helst Trivial Pursuit. För det enda jag är riktigt duktig på här på jorden är värdelöst vetande. Som t ex att Guden Tors fru har hår av guld och varför man får hjärnfrys av glass, fundera på det ni.