Ibland får man erkänna sig besegrad trots att man inte vill. Ibland får man acceptera att hur man än försöker påverka ödet gör det som det vill. Ibland får man ta att saker helt inte går som man planerat.
Nu är det så att jag inte är så duktig på ovanstående. Faktum är att jag tror aldrig jag har klarat av det.
Det brukar göra att jag ofta utkämpar hopplösa kamper och gråter onödigt mycket, onödigt ofta. Som nu. Jag önskar att min äldsta dotter skulle få må bra och jag och min man har kämpat för att hon ska få hjälp mot sin ångest oro. Efter tjat och väntan så fick vi mot all förmodan komma in till BUP och skulle få specialhjälp av HAB. Men alla planer faller platt till marken om inte huvudpersonen vill ta emot hjälpen. I morgon skulle vi åka och börja en behandling men hon vägrar. Hon mår bra säger hon. Hon är inte knäpp. Och hon vill inte ha någon hjälp eftersom inget är fel.
Så allt vi har jobbat för bara rinner ut i sanden. Jag har försökt att förhindra en större tonårs kris genom att hon ska få lära sig ångesthantering innan puberteten slår igenom med full kraft. Det har varit mitt syfte hela hösten att hitta en väg till en hanterbar vardag för min ständigt grubblande,stressade och ängsliga flicka. Så vad nu ? Man kan tyvärr inte tvinga någon att göra det som kan vara bra för dem om de inte är motiverade. Ja, jag har försökt muta, vädja och hotat men hon är hon och ingen kan vara bestämd som den damen.
Så jag funderar nu på om jag har nått slutet på mina möjligheter att påverka hennes framtid. Vi kommer knappast få tillbaka dessa chanser av landstinget. Är jag besegrad ? Vi får se. Anna - böjd, inte knäckt.
Det suger ju. Men du får lita på din förmåga att hantera det som kommer om/när det kommer - you can do it! <3
SvaraRadera