It's the end of the world as we know it

Okej Malin jag är inte riktigt redo för tacksamhetslistor än men jag närmar mig. Gittan har läst ditt sista inlägg och håller med om mycket du skriver. However människor är olika och det en person nöjer sig med är inte den andras ribba. Matriella ting är egentligen oviktiga det behöver inte Buddha berätta för mig eller någon annan. Jag var inte så tydlig igår det vet jag men vad hela inlägget handlade om var känslan av att aldrig utvecklas, att aldrig nå fram till sina mål, att bli motarbetad av det system man är född in i.

Jag är trött på att världen är orättvis.
Jag är trött på att en svart person i USA 3,5 gånger oftare blir dödsdömd som en vit.
Jag är trött på att veta att vi betalar bland de högsta skatterna i världen och ändå får inte sjuka personer den vård de behöver.
Jag är trött på att läsa om att femåringar har funnits mördade efter att mamman visat sig prostituerat barnet.
Jag är trött på att tillgången till pengar från födseln styr våra liv och bestämmer vilka samhällsklasser vi sannolikt kommer att behålla livet ut.
Jag är trött på att vårdpersonal,lärare och samhällsarbetare ska ha sämre status och lön än folk som spelar tennis och folk som knullar under filtar i program som Big brother-paradise something-something.
Jag är trött på arbetslösheten överlag för mig själv och mina medmänniskor.

Börjar ni se ett mönster ? Livet kraschar in i min hjärna ibland. Hjärnan kan inte hålla isär om jag är ledsen för att min lillasyster aldrig får den hjälp hon behöver mot sina demoner eller om det är en mamma i något afrikanskt land som har förlorat sitt barn i en vanlig barnsjukdom som vi vet att det finns vaccin till. Hjärnan kan inte klara det som inte hjärtat kan heller. Alla intryck väller in i mig som en tsunami och kastar omkull min lilla ynkliga sköld jag försöka ha för att slippa känna. Jag känner mig vid sådana här perioder som den mest skyddslösa flickan i världen. När saker slutar flyta, när jag har läst nyheter ett tag, sökt efter fakta på internet för att jag måste -det tillhör skolarbetet- då blir jag katatonisk en stund. Men sen....går det över. Först brukar jag få för mig att det är mig det är synd om. Sen är det synd om alla andra. Sen tror jag att jorden kommer att gå under för att det lutar åt det.

Fast så händer det något oväntat, eller roligt. Som att jag får VG på ett prov jag inte hade förväntat mig. Eller en gammal arbetskompis som bjuder mig på fest. Eller min underbara svägerska Ida tar med sig båda barnen hem och låter dem spela WII. Eller så blir två människor kära. Som mamma och Roffe. Och så börjar jag fundera på hur Tim Burtons film om Alice i Underlandet kommer att bli? Och så märker jag att det mörkblåa bleknar lite. Ser det inte lite ljusblått ut där på horisonten. Samma färg som himlen när drömmolnen seglar förbi. Jag ska gå dit och se efter.