Andra december och livet bara fortsätter. Världen utanför är ett frostigt, vackert julkort. Jag skulle nog njuta mer av skönheten om inte luftrören protesterade när man stack ut näsan tror jag. Hur vackert det än är så tröstar det inte min melankoli idag.
Hjälpte min syster och mamma att flytta härifrån igår. Jag och snälle maken for ner till Falun och lassade ur möbler med min mamma (65 % lungkapacitet) och lillasyster (astma) i kylan.
Det gick ovanligt bra. Visserligen hade jag grinat så tårarna sprutade innan jag kom ner (i bilen när jag var själv) så att jag skulle slippa starta något "cryingjag" när vi for. Det känns så konstigt. 32 år har morsan bott här och nu är en era förbi.
En annan sak som tynger mitt hjärta är vetskapen om en barndomskompis dåliga hälsa. Vi kom i från varandra när jag fick barn (och blev tråkig) och han fortsatte leva sitt party prisse liv. Många gånger har jag undrat vad som hände egentligen mellan oss. Nu när hans liv är på en skör tråd räckte jag ut min hand genom att skicka ett meddelande om hur jag önskar att han ska bli bra igen. För vad säger man efter 12 år när något sånt här händer. Hej, vill du bli min kompis igen ? Nej det känns tunt.
Men en sak kan jag ärligt säga: jag önskar att alla människor, alla, ska få må bra. Jag vill så gärna tro att livet ska vara gott, kärleksfullt och rikt för alla, men jag vet att det inte är så. Det tynger mitt hjärta mest av allt.
Så därför ska jag i alla fall ta alla chanser att glädjas åt det jag kan, njuta av det som finns och hoppas till den dag jag dör att livet har ett värde.
Dagens julsång: Vår julskinka har rymt av Werner och Werner, och den tillägnar jag Robert som har världens sjukaste sinne för humor. "Du ser ut som en tapir".
Mitt i allt det jobbiga tror jag du har hittat framgångsreceptet på hur man blir rik och lycklig!<3
SvaraRadera