Brusa högre lilla å

I dag har vatten fått läka ihop en liten del av mig. Vatten har tagit sin kyla och strida ström för att skölja bort en del av den skuld jag alltid känner. Den som kommer av att man vet att man kunde ha gjort något på ett bättre sätt men inte valde det alternativet. I dag är en annan dag. Jag har knappt varit hemma.

För att ladda lite batteri följde jag med Malin och hennes bror Daniel till Eldris. Andra gången på en vecka jag har varit där. Men den här dagen brydde jag mig inte om solen hade gått i moln eller om vattnet skulle frysa mitt blod till is.

Det var inte varmt att kasta sig i det virvlande vattnet men betydligt varmare än jag förtjänade efter gårnattens usla föräldrainsats. Jag ville att den lilla ån skulle få mig att frysa, att stenarna på botten skulle skrapa upp min hud tom kanske få mitt röda blod att rinna ut som ett straff. Men naturligtvis klarade jag mig galant utan minsta blessyr. Istället kände jag det där lugnet som så sällan vill hitta mig. Det var mer än jag förtjänar men det kom i alla fall. Så jag fick vara lite avslappnad. Skratta åt Daniel och Malins skojande och stojande. Prata lite engelska med fransmän som lite blygt kom och frågade om vi hade dricksvatten, bli slagen i dart och äta fröken R's goda piroger.

En dag i taget Sol. Timme för timme.