The namesake

Läser just nu en skoluppgift, "The namesake" av Jhumpa Lahiri. För er som inte känner till det kan jag berätta att hon är en väldigt snygg, ganska ung indisk-amerikansk författare som vunnit priser för sitt författarskap och blivit filmatiserad. Bl.a med den här boken. Inget jag skulle valt att läsa själv men bra litteratur gör en glad att man öppnade boken i slutändan. Korta versionen av händelseförloppet är att boken belyser en generation två invandrares svårigheter att foga samman sina två världar, föräldrarnas strävan att bevara det indiska arvet och han och hans systers att assimileras in i den amerikanska kulturen. Till hans ilska har han fått det märkliga namnet Gogol (efter den ryske författaren) vilket han ständigt skäms för. Han vill bara smälta in och ni förstår kanske att boken handlar om hans inre resa att få ihop de här två bitarna.

Det lustiga var att jag trodde inte att jag skulle känna igen något från mitt eget liv i boken, men det gjorde jag. För i likhet med Gogols välmenande fader valde jag ju ett ovanligt namn till mitt äldsta barn. Sen slumpar det sig såklart så att vår vegetariska livsstil inte alltid har uppskattats av vår dotter. Det är inte maten i sig hon ogillar utan det faktum att det gör henne olik de andra barnen. Precis som med hennes något ovanliga namn så särskiljer vår livsstil henne från de andra barnen på ett för henne pinsamt sätt. Att smälta in är viktigt och ibland kan man som vuxen glömma bort hur viktigt det kan vara för ett barn att vara som alla andra.

Men precis som Gogol så hoppas jag att Sol en dag förlikar sig med det faktum att man ska acceptera sig själv och sina omständigheter. För i det långa loppet vinner man sinnesfrid på det.

Nu tänker familjen Skeri ha en myskväll tillsammans och se på Kenny.